I alla fall så länge Svart Katt spottar ur sig låtar med Jay Reatard-downstrokes och tonsätter känslan av vibrerande asfalt och texter om att hänga runt, skejta, lyssna på radio. Som ett sorts vemodspunkigt Call me by Your Name fast istället för ett soldränkt Italien och runkfyllda persikor målas en bild av ett Sverige som försvann, en enklare tillvaro. Det kanske är ett ett småstadsperspektiv, kanske nån storstadsförort. Vem bryr sig? Svart Katt lyckas återigen att beskriva en allmängiltig verklighet: Förtvivlat hopp om vilja hålla kvar vid något som du, jag och alla vet är omöjligt. Ur ett återkommande “du och jag” sätter Svart Katt ord på den tid som flytt om en enklare tillvaro där allt kanske egentligen handlar om en svunnen gemenskap. Längst fram på barrikaden, med näven i luften i ett desperat försök att få minnena att stanna. Enligt bandet själva är allt nytt på nya skivan “Tills ingen längre minns”. Visst, de har utvecklat sitt sound och de har slängt på lite extra klaviatur, distade synthar, kontrasterat med en finstämd klarinett – men det som imponerar är hur de bottnat i sina teman. Varje låt är ett vykort från årtionden gamla vänskaper eller är det bara någon månad sen? Det är diffust men samtidigt knivskarpt på ett sätt inget annat band i Sverige klarar av att skriva rockmusik.
Innan dom spelar en av GBGs bästa indieband Fägring!
Dörrarna 17.00. Käk, vin och uppvärmning. Förbandet 18.30 ish. Kvällens första akt och kanske din nästa favorit. Huvudakten 20.00 ish. Tunnorna skakar.
Tiderna är ish. Kom i god tid, ta med en vän.
Vi ses i Gamlestan!