Palehound

Palehounds nya album "Eye On The Bat" kartlägger ett "före" och ett "efter" – faran med fantasi, hjärtesorgens plåga och smärtan av tillväxt. Hur vi kan överraska oss själva - en dokumentation av illusioner som krossas, både av en själv och av andra. Ett virrvarr av råa nerver som lossnar bland svällande, drivande instrumentation. Det är det största – och bästa – Palehound har låtit på skiva.

Från Palehounds kritikerrosade debutalbum "Dry Food" (2015) till "A Place I'll Always Go" (2017), "Black Friday" (2019) och sedan "Doomin' Sun" (2021) av Bachelor (ett samarbetsprojekt med Jay Soms Melina Duterte), har El Kempners låtskrivande alltid varit generöst och personligt, rapporter från en djup inre värld. På "Eye On The Bat" möter vi dock Kempner på nytt: ett gutturalt vrål; vitglödande och svidande rening; en febrig och visuell och smärtsam närvaro.

Som Palehound har Kempners gitarrspel alltid varit i centrum över projektets diskografi, som rök som rullar runt ångestladdade texter. Det är intellektuellt, försök att förstå sorg i en matbutik eller en diskussion på en parkeringsplats, undersökningar av de ångestfyllda djupen i interiörerna. Självrannsakan, retrospektion - vad du än vill kalla det - har vävt samman Kempners låtskrivande ända från början.

Poesin är fortfarande närvarande – full av smärta och skapande av skrin för småsaker – men den känns verkligt diaristisk och autentisk. I det förflutna erkänner Kempner att ha gömt sig bakom poetiska idéer, begravt smärtan i metaforer. Men här är El som mest öppen och sårbar. "Jag försökte för hårt att ta reda på vem jag är - vilken slags musiker jag vill vara, vilken slags person jag vill vara", förklarar Kempner. "Och nu omfamnar jag bara min instinkt och går emot vad andra förväntar sig. Dessa låtar är verkligen bara för mig. Jag var verkligen avsiktlig med att bearbeta varje detalj. För min egen skull, faktiskt."

Framträdanden av Palehound