Handen på hjärtat: egentligen är man väl hellre lögnaktig och lycklig än sanningsenlig och bitter? Möjligheten att ljuga så att vi tror oss själva, har vi kanske fått den för att inte krascha under tyngden av vår egen meningslöshet?
Julia är en vanlig tjänsteman på Försäkringskassan. Hon vet sin plats. Hon har förstås blivit omsprungen av nästan alla sina kollegor i karriären. Julia är en hedersknyffel men något händer inom henne när hon stjäl en påse med gifflar. Först en mikroskopisk känsla av spänning, sen en känsla av revansch. Hon satte sig emot vinstmaskinen livsmedelskoncernen – varför ska hon vara den som någon skor sig på?
Julia stjäl mer och mer och börjar dessutom ljuga. Hon söker ett nytt jobb som hon inte är kompetent för och får det, hon kräver en lön baserad på en tidigare lön som hon aldrig haft. Hon har svårt att komma runt hyran, men ett par försäkringsbedrägerier senare är den i alla fall på plusminusnoll. Självöverskattning och självbedrägeri är nyckeln till lycka!
Tjuven och lögnerskan Julia är en monolog som hyllar livslögnen. Av Jörgen Hjerdt, med Sanna Krepper, i regi av Åsa Kalmér.
Foto: Jörgen Hjerdt