En ensam läkare för dagbok i sommarens kvävande ljus. Tankar som först viskar börjar kräva svar. I mötet med Helga väcks en längtan som hotar att spränga både samvete och förnuft.
I denna monologföreställning stiger Doktor Glas fram ur hettans Stockholm, en man som rör sig genom staden med en blick lika skarp som den är sorgsen. Sommaren ligger tung över gatorna, nätterna ger ingen lindring, och i den stillastående luften växer hans tankar till något som inte längre låter sig tystas. Han lyssnar till sina egna steg, sina egna tvivel, som om de tillhörde någon annan – och ändå är de hans, obönhörligt hans.
När Helga först söker honom som patient, fast i ett äktenskap utan nåd, öppnas en spricka i den ordning han vant sig vid. Hon blir både tröst och prövning, en påminnelse om allt han saknar och allt han fruktar att vilja. I hennes närhet vaknar en vilja att handla, att bryta sig loss från den passiva betraktarens roll. Men över varje tanke vilar pastor Gregorius, en skugga som förmörkar även de ljusaste föresatser.
Regissören Emma Peters söker det tidlösa i Hjalmar Söderbergs klassiker och låter publiken komma nära Glas – obehagligt nära. Hon lyfter fram det som fortfarande skaver: fåfängan, ensamheten, längtan efter att bli sedd, och den moraliska glidning som kan uppstå när begäret klär sig i barmhärtighetens språk. Det är en existentiell berättelse, men också en rysare, där vi följer Glas in i de hemliga rum där rätt och fel börjar förlora sina konturer.
Steg för steg närmar han sig den fråga som inte längre går att avvisa: Har man rätt att döda en människa för att rädda en annan? I denna uppsättning får den frågan åter sin fulla tyngd – och sitt obehagliga eko in i vår egen tid .