Nomads Strindbergs

NOMADS & STRINDBERGS PÅ EN OCH SAMMA SCEN LIVE PÅ ENCORE 11/12 NOMADS Solnas finest back to the roots! Ju äldre rockmusiken blir, desto mindre relevanta blir årtalen. För den som är 16 år i dag, eller för den som vill känna sig som ”Sixteen Again”, spelar det ingen roll om en skiva är inspelad 1965 eller 1981 eller 2016. Nej, garagerock är inte ett historiskt fenomen. Det är en attityd. En attityd och ett förhållningssätt som sammanfattar essensen i rock’n’roll. Ilskan, ruset, osäkerheten, besattheten. Man knyter näven i fickan och bestämmer sig för att göra upp med sig själv. Nomads kommer från Solna, en oinställsam förstad till Stockholm som är byggd ovanpå en soptipp. Arvet från betongen, och släktskapet med råttorna, har alltid präglat gruppens musik. När Nomads pluggade in gitarrerna för att spela in sin debutsingel 1981 var det inte bara arvet från The Sonics utan det primitiva, det ursprungliga som pyste ut. Något du nästan var lite rädd för. Om en Nomads-låt klev ombord på nattbussen hoppades du att den inte skulle sätta sig bredvid just dig. ”Nomadic Dementia” är samlingsskiva som dokumenterar 25 år skivutgivning. Men vad själva musiken handlar om är inte det som varit utan det som kommer att hända. Det kommer alltid att komma nya årskullar med sextonåringar som känner att de varken är födda till att gå i skolan eller att jobba. Det kommer alltid att komma nya generationer som inser att det blivit nödvändigt att uppfinna hjulet igen. Jag minns exakt vad jag kände första gången jag hörde Nomads i början på 1980-talet. Jag lyssnade vid den tidpunkten nästan enbart på soul och trodde jag hade gett upp rockmusiken. Jag var så totalt less på alla dess nydanare, nostalgiker, tänkare, posörer och alla andra blodsugare som hängt sig fast vid det som en gång var i ständig rörelse och pulserade av liv och blod, men nu låg stilla med sönderbiten hals och luktade kadaver. Att då hitta musik som tålde att spelas om och om igen, på högre och högre volym, och som gjorde mig så berusad av hänförelse att jag kunde stå framför stereon och känna att jag kunde göra precis vad jag ville; den upplevelsen var mycket speciell. Det var en påminnelse – det är en påminnelse – om varför jag en gång förälskade mig i rock’n’roll.

STRINDBERGS Janne Borgh (Moderns) och Johan Johansson (KSMB) bildade trion Strindbergs 1982 efter att deras gamla band splittrats. Med Strindbergs förenades punk, popmusik, vassa texter och ett sagolikt röj. I en epok när andra band spelade synt i kostym spelade Strindbergs rock’n’roll och slog sönder gitarrer. Strindbergs splittrades efter tre år, tre album, tre singlar och trehundra konserter. Tjugofem år senare bad Peace & Lovefestivalen bandet att återförenas för en konsert. Så tillsammans med trummisen Robert Eriksson (The Hellacopters) spelade Strindbergs både på Peace & Love och två kvällar på Kulturhusets tak i Stockholm sommaren 2009. Det blev så roligt, så bra och så fullspikat att det blivit någon konsert om året sedan dess. Senaste gigen var 2024 och då många fans har tjatat så är det dags igen. Kanske för allra sista gången, kanske inte. Dörrarna öppnas 18:00 Biljetter finner ni på Tickster Förköp 295 + serviceavgift Dörren 350:- Tunnelbana, Tvärbana, Pendeltåg, Sj, Flygbussarna, alla stannar 50 meter från ENCORES entre. Södra Station-Sundbyberg 13 min T-Centralen-Sundbyberg 8 min Odenplan-Sundbyberg 6 min https://maps.app.goo.gl/s2shZSo4M5qkG8M67