En kyrka i obygden. En kille som övar en bön för att hålla sig hel. Och två polare som kliver in som ett oväder – med Yasin i högtalaren och blickar som redan bestämt sig. ”Herrelös” är ett rått, nyskrivet kammarspel om lojalitet, skuld och den där sekunden när du måste välja: tillbaka till stan – eller framåt, ensam.
Marc är nästan klar med sin tid på ett behandlingshem ute i glesbygden. Han har börjat hänga i kyrkan på området – inte för att låtsas vara duktig, utan för att det är den enda platsen där det blir tyst i huvudet. När prästen blir sjuk får han frågan om han kan hålla i söndagens gudstjänst. Han står och övar på en bön när kyrkdörren plötsligt slås upp.
Där står Dunder och Fjäril. Hans två närmaste. Högljudda. På. Fulla av ”tagga till för fan”. De fattar inte vad som hänt med deras kompis. Varför han inte vill hem. Varför han inte vill tillbaka till samma gamla ljud, samma gamla regler. De drar upp volymen, testar gränser, skruvar på altarkorset – som om allt är ett skämt.
Men under skratten ligger trycket. Marc står mitt i kyrkan och tappar fotfästet. Han vet att ett ja kan dra honom rakt tillbaka in i det han försöker lämna. Och ett nej kan kosta mer än han vågar tänka. Herrelös är nära, explosiv och håller publiken i ett strypt grepp från första sekund – ett kammarspel där vänskap kan vara både livlina och snara.
Pjäsen är skriven av den danske dramatikern Frederik Timm och bygger på hans uppmärksammade kortfilm med samma namn. Regin av Farzin Fatih – verksam som dramatiker och regissör – driver in berättelsen med precision och nerv, rakt in i ett avgörande ögonblick.
Herrelös är en bön som krockar med verkligheten – och en framtid som avgörs i samma andetag.