Radiokören möter Martina Batič

Tonsatta böner om beskydd och vägledning

Med insiktsfulla tolkningar och djup förståelse för röstens uttryck är slovenska Martina Batič, vinnare av Eric Ericson Award 2006, en kär och efterlängtad gäst hos Radiokören. I ett program som spänner över flera sekler möts eteriska och upplyftande klanger.

Tonsatta böner om beskydd och vägledning
I svåra tider kan musiken vara en tillflykt som ger tröst och hopp, säger Martina Batič, och vill med den här konserten visa att det finns krafter som ger trygghet och glädje.

En bön om beskydd kallas i den irländska klostertraditionen för Lorica, som är det latinska ordet för bröstplåt. I The Deer’s Cry har Arvo Pärt tonsatt den Lorica som Sankt Patrick skrev på 400-talet med vädjan om försvar mot kungen av Tara som ville hindra spridningen av den kristna läran. Patrick och hans munkar kallades till förhör, men i skogen de passerade för att komma till hovet låg kungens män i bakhåll för att döda dem. Enligt legenden bad Sankt Patrick Lorican, och det enda fienden såg var en flock ropande hjortar.

På 1200-talet skrev Sankt Edmund av Abingdon en bön där han överlämnar oss människor i Herrens vård, med önskan om vägledning i alla livets skeden och en lycklig övergång till det eviga livet. Jonathan Dove skriver för röster i alla former, främst omfångsrika operor och mäktiga oratorier, men skalade ner till skir fyrstämmig a cappella i tonsättningen av Edmunds innerliga ord. Into thy hands skrevs till 750-årsjubileet av Sankt Edmunds kanonisering som skedde 1246, bara några år efter hans död.

Fortes tysta steg
Den indiske diktaren och filosofen Rabindranath Tagore reflekterade i sina verk över den allomfattande kraft som med tysta steg träder in i våra liv. Den slovenska tonsättaren Nana Forte är internationellt uppmärksammad och uppskattad av avancerade körer för sin intrikata och mångskiftande användning av röstens uttrycksmöjligheter. I Silent steps bygger hon en klanglig sfär i många skikt och med parallella skeenden som speglar Tagores idéer om universalism där allt i tillvaron hänger ihop.

Bachs lovsång och Sandströms kommentar
Johann Sebastian Bachs motett Singet dem Herrn inleds med en jublande uppmaning att sjunga en ny sång till Herrens ära, fortsätter med en stillsam betraktelse över Guds barmhärtighet och beskydd, och avslutas med en lovsång till Herrens härlighet. Sedan Singet dem Herrn framfördes första gången i Leipzig 1727 har Bachs motett sjungits och älskats i århundraden och haft stort inflytande på kompositörer i flera generationer.

En av dem som inspirerats av Bach är vår store svenske körtonsättare Sven-David Sandström. Han sjöng själv i Hägerstens motettkör, och fick uppleva känslan att stå mitt i Bachs klanghav och känna glädjen i att bolla rytmiska finesser med de andra stämmorna. Lobet den Herrn är ett av de stycken där Sandström kommenterar Bach med sitt personliga, nutida tonspråk, och liksom Bach ger han koristerna en härlig utmaning.

Den sista friden
Till sist får vi gå till vila i The long day closes. Dagens arbete är gjort och lugnet sänker sig i Henry Fothergill Chorleys dikt, en meditation över den frid som väntar inte bara vid dagens, utan också vid livets slut. I England sjungs Arthur Sullivans trösterika tonsättning ofta vid begravningar och minnesstunder.

Text: Boel Adler

Biljetter säljs via berwaldhallen.se