Hur bevarar man sin konstnärliga integritet i en kommersiell musikbransch, utan att förlora sig själv på vägen? De frågorna står i centrum när Nathalia Aránguiz – tidigare den ena halvan av den hyllade svenska duon Lover’s Skit – nu kliver fram som soloartist under namnet NATHALIA. Uppvuxen i Stockholm som en perfektionist djupt nere i skolans pluggande låg en musikkarriär inte i korten, och tanken på en undergroundscen som kunde betala räkningarna var avlägsen. Det ändrades 2021 när hon träffade producenten Ove Jerndal, vilket tände en omedelbar kreativ gnista. Tillsammans bildade de Lover’s Skit och blev snabbt ett av Sveriges mest omtalade band. Med en politiskt laddade hybrid av rock, postpunk, hiphop, hardcore och elektronisk dansmusik väckte de snabbt internationell uppmärksamhet hos tyngre aktörer som BBC Radio 6 Music, DIY, Dazed och The Line of Best Fit. Fem år senare är NATHALIA helt dedikerad till artistlivet och drömmer om att fortfarande stå på scen vid 65.
Debutprojektet Miss 101 markerar starten på hennes kreativa självbestämmande. Över åtta spår – skapade tillsammans med en rad olika producenter i Stockholm och London – har hon byggt ett spretigt och rastlöst mixtape snarare än ett klassiskt album. Ljudbilden rör sig fritt mellan Beastie Boys lekfullhet, Death Grips råhet, The Prodigys ravemaximalism och The Hives garagerock, starkt färgad av erfarenheterna från Londons experimentella scen och hennes eget community kring klubbkvällen Spice 99 i Stockholm.
Genom projektet löper en narrativ röd tråd kring ett kaxigt och skyddande alter ego, skapat för att övervinna scenskräck. Inledande ”What I’ll Become” fungerar som en kaxig pepplåt med tidiga M.I.A.-referenser. På den poporienterade ”Like a B*tch” återtar hon ordet ”bitch” till något positivt, medan den satiriskt laddade ”Money Brain” blottlägger priset och sexismen bakom kommersiella ambitioner.
Bortom musiken har NATHALIA haft full kontroll över allt från musikvideor till omslaget – en omstöpning av den svenska flaggan i magentablått som utmanar nationalismen. I avslutande ”Luck’s Gonna Come” dödar hon slutligen sitt alter ego för att stå helt på egna ben. Miss 101 är berättelsen om en artist som landat i en bergsäker trygghet, där ärlighet och ren passion får ta över.
”Jag behöver inte det här alter egot längre,” säger NATHALIA. ”Jag värdesätter konst som är ärlig, och insåg att om jag ska göra det här måste jag vara helt mig själv.”
Projektet Hund Begraven bedrivs från en av källarvåningarna kring hemområdet NGBG i Malmö. En plats känd för mycket, men kanske främst för allehanda deprimerande indikatorer såsom eftersatt tegel, permanent gråväder, låg upplevd livskvalitet… och andra faktorer som historiskt varit gynnsamma för postpunk. Manchester, i alla nämnvärda avseenden. Så musikaliskt finns arvet från Storbritannien där nånstans.
På scen bjuds blinkande ljus, svett och den typ av kroppsspråk som sedan 1980 gjort postpunk till en särskilt angelägen arbetsmiljöfråga.
Klädda för besked erbjuder de publiken en möjlighet att sätta en gaffel i ett eluttag och lära sig dansa – ljudsatt med ett särpräglat knaster från trasig elektronik, med en oväntat poppig och ungdomlig smak av tuggummi. En sträv men tillgänglig finish som existerar någonstans mellan P2 och rikspsyk.
”Pomfritten-är-klara-på-McDonalds-punk”, eller “blipp blopp-rock” – om man vill hålla sig kort.