En människa i utkanten av allt. Ett samhälle som vänder bort blicken. Och en stilla godhet som prövas tills den brister.
Sven Olsson rör sig genom 1930-talets Sverige som en skugga bland andra skuggor. Talfelet gör honom svår att lyssna på, kroppen gör honom lätt att avfärda. Han blir den man skrattar åt, den man inte räknar med. Ändå fortsätter han att bära, hjälpa, laga – som om godheten vore hans enda möjliga språk, och det enda som inte kan tas ifrån honom.
Men tiden han lever i är inte mild mot den som faller utanför normen. Den premierar styrka, driftighet, förmågan att ta för sig. Fabrikör Höglund är sinnebilden för detta: en man som börjar i opportunism och slutar i ren maktutövning. Hans leende är lika effektivt som hans hot, och snart har han skapat en ordning där tystnaden blir en valuta och människovärdet något förhandlingsbart.
I mötet mellan Sven och Höglund blottläggs en spricka som går rakt genom samhället – och rakt genom människan. Här finns frågan om vem som får ta plats och vem som trycks undan, om hur snabbt en god människa kan pressas till bristningsgränsen, och om vad som händer när omgivningen slutar se det som borde vara självklart: en människas värde.
Dramatikern Dennis Magnusson återvänder till Hans Alfredsons roman En ond man och kultfilmen som följde, men låter materialet landa i en ny scenisk form. I Dennis Sandins regi blir berättelsen både tät och jordnära, en påminnelse om att historien inte ligger så långt bort som vi gärna tror. Stine Martinsens scenografi och kostymarbete tecknar en värld där klass och makt syns i varje detalj, medan Mikael Svanerviks ljudlandskap rör sig mellan det lågmälda och det hotfulla – som en puls under ytan. Med Lennart Jähkel i rollen som fabrikör Höglund, tillsammans med Einar Bredefeldt, Jessica Liedberg, Dag Malmberg, Angelika Prick och Joel Valois, skapas en föreställning där det ömsinta och det brutala samexisterar.
En berättelse om att vilja bli sedd. Och om vad som händer när ingen längre gör det.