Den amerikanske elektronkompositören Bob Ostertag är lika delar musiker och aktivist, och verkar nästan med avsikt söka sina samarbeten på så vitt skilda och oväntade håll som möjligt. Bland dessa hittar vi den världsledande stråkensemblen Kronos Quartet, avantgarde-saxofonisten John Zorn, hårdrockssångaren Mike Patton (känd från band som Faith No More och Fantômas), frijazzgiganten Anthony Braxton, queerpunkaren Lynn Breedlove och dragdivan/singer-songwritern Justin Vivian Bond – artister som på pappret står vitt skilda åt, men som för Ostertag är självklart sammanlänkade med sina starka uttryck och distinkta experimentlusta som röd tråd.

Ett av hans mest kända verk, 1992 års ”All the Rage”, skapades som ett beställningsverk från Kronos Quartet och baseras på ljudinspelningar från de kravaller som blossade upp i staden efter att demonstrationer mot den rasande AIDS-epidemin slagits ner av polis. Verket tillägnades den i AIDS bortgångne vännen, författaren och konstnären David Wojnarowicz.

Likt en postmodern renässansmänniska kan Ostertag titulera sig kompositör, journalist, instrumentkonstruktör, författare, politisk aktivist, historiker, kajakinstruktör och professor i film och digital media vid UC Davis. Hans produktion innefattar såhär långt 21 album, två filmer och tre böcker. Det ryktas även om hans möjliga kopplingar till det mediala gerillanätverket The Yes Men. 2005 begick han ”karriärsjälvmord” genom att släppa samtliga album som han själv kontrollerar rättigheterna för till gratis nedladdning på nätet – tillsammans med den förklarande essän ”The Professional Suicide Of A Recording Musician”.

Ostertags och engelskfödde Jeremy Webster ”Fred” Friths vägar korsades redan i 70-talets New York. Frith har gjort sig ett internationellt namn främst som en upptäcktsresande inom gitarrens klangvärld, en bana som startade med självlärda Beatles- och Shadows-covers i 13-årsåldern. Snart breddades dock horisonterna genom annan gitarrbaserad musik från hela världen, och med influenser från blues, John Cage och Frank Zappa bildade han under studietiden vid Cambridge 1968 artrockbandet Henry Cow, som kom att hållas vid liv genom större delen av 70-talet. Debutalbumet ”Guitar Solos” från 1974 kom att bli en vågbrytare, och gjorde att ambientmusikens fader Brian Eno fick upp ögonen för Friths gitarrspel – som därigenom senare kom att höras på Eno-albumen ”Before And After Science” och ”Music For Films”.

1979 korsade Frith Atlanten och blev en del av New Yorks konstmusikliv. Tillsammans med musiker som John Zorn, Zeena Parkins, The Residents med flera rörde han sig på den experimentella scenen i många olika konstellationer – en tid han själv beskriver som befriande från alla konventioner och förväntningar. Under 80-talet började han att komponera musik för film, men har genom hela karriären drivit ett flertal olika parallella projekt och musikaliska linjer. Bland de många namnkunniga samarbetena hittar vi Robert Wyatt (Soft Machine), Uppsalafödde Lars Hollmer (Samla Mammas Manna) och Polarprisvinnaren Dame Evelyn Glennie som sågs på UKK i mars 2017. Grunden i Friths skapande är alltjämt gitarrsträngens svängningar. Vid sidan av konventionella gitarrer och stränginstrument konstruerar han också sina egna varianter, och trakterar dessa med såväl stråke som borste, tygstycken och annat.

-Jag omfamnar idén om ”verket” som ett ofärdigt och ständigt muterande väsen, säger Frith. Samarbeten, improvisation, ljudskulptering och synen på komponerandet som en öppen process är fortfarande centralt för mitt sätt att skapa musik.

Det är med stor glädje vi kan presentera dessa två pionjärer inom performance- och improvisationsmusik tillsammans i Sal B under Revolve Performance Art Days.

Framträdanden av Bob Ostertag, Fred Frith

Mer från UKK