Efter den fullsatta Swans-konserten i mars 2017 återvänder dess drivande kraft, Michael Gira - denna gång för egen maskin.

Swans är ett experimentellt rockband som bildades 1982 och kom att bli oerhört inflytelserika över genrer som post-punk, industrimusik och post-rock. Snarare än att karva ut sin egen ljudbild och därefter klamra sig fast där har de snarare gjort sig kända som ett musikprojekt i konstant omvandling. Michael Giras vision för Swans återspeglas i bandets namn: majestätiskt, episkt och vackert - men med ett sjudjävla humör. Bandet rönte aldrig några större kommersiella framgångar men etablerade snabbt en bred bas av maniskt hängivna fans. Desillusionerad av musikbranschen och i synnerhet less på att tampas med skivbolag lade Gira ner Swans 1997. Tretton år senare kungjordes bandets pånyttfödelse och strax därefter kom återkomstskivan, My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky. Swans senaste album, The Glowing Man, släpptes 2016 och följdes upp med flitigt turnerande.

Vi var nog många som satte hjärtat i halsgropen när Gira i maj kungjorde ”The final Swans tour”, tre konserter i Brooklyn som ägde rum november 2017. Efter mycket spekulationer, i vilka fansen försökte bena ut om vi verkligen sett det sista av detta mytomspunna band, lät Gira hälsa att han redan arbetade på nytt material ämnat för nästa Swans-epok; slutet det talats om syftade till Swans i dess dåvarande sättning. I skrivande stund är detta allt som är känt, förutom att vi kommer få ta del av det nya materialet under senvinterns soloturné. Den som haft möjlighet att uppleva Swans med full sättning live känner till att det snarare rör sig om en slags distad sonisk shamanism än en rockspelning - hur detta ter sig med endast en man och hans gitarr, avskalat till sin renaste essens, återstår att se.

”Now that this last phase of Swans is over, I'm not quite sure it actually happened. It's already fading, like most things.I think we achieved something there though, and it was good after shows to go out and meet people and get a sense of how the music has effected them, either that night or through the years. I'm always touched when I hear the music has had a salutary effect on someone, since it's had the same effect on me - which is why I do it. So, even if the details are increasingly hazy, I feel we've left something positive behind, and perhaps contributed something worthwhile.

Now, as is natural, I'm looking towards what comes next. I'm currently writing new material for the next phase of Swans, some of which I'll perform on my upcoming solo tours. Sitting there alone on stage with a dead piece of wood and some wires and just my voice is a challenge I set for myself a number of years ago, trying to fully embody the same thread that's run through the music all along, with the simplest of means. I think I've gotten pretty good at it over time. I play the guitar my own way. I've never really learned how to play it conventionally and I don't care to do so. I could just as easily be hitting two rocks together, as far as I'm concerned. It provides a context for the voice and words, and just as in the music of Swans, when all the elements (known and unknowable) combine, it can lead to something beyond itself, which is always the place I'd like to go: somewhere else. I hope to see you there. " - Michael Gira / Swans

Christine Owman
Christine Owman är en svensk musiker och vokalist som utöver klassisk cellistskolning även trakterar gitarr, piano, ukelele, bas och såg. Dessutom producerar hon sin egen musik, vilken brukar beskrivas som en blandning av psykedelia, suggestiv rock och new-wave. Owman har till mångt och mycket gjort sig känd för sin drömska och ödesmättade ljudbild, en virvlande dimma av emotionella intryck; inspiration och mörker, prakt och karghet - allt på samma gång.

Christine Owmans musik har med sin dramatiska ton en distinkt cinematisk känsla, vilket till viss del har sin förklaring i att hon tidigare arbetat med att t

Mer från Slaktkyrkan