I Mäster Olof får vi följa den unge Olof i dennes kamp mot den Påvliga kyrkan. Han strider för reformation och förnyelse. Strindberg tvingades efter upprepade refuseringar, från bland annat Kungliga Dramatiska teatern, skriva om sitt drama gång på gång och August kom att leva med Mäster Olof från och till under snart sagt hela 1870 talet. Uppenbarligen brann han så starkt för sitt drama att inte ens förnedringen, det troligtvis måste ha inneburit att inte bli antagen, kunde få honom att överge in Mäster Olof.

I min version av Mäster Olof låter jag alla karaktärer ta plats i min kropp. Visshet möts av tvivel, mod förgiftas av feghet, självuppoffringens höga ansats grusas av prestige och inställsamhet. Den unge Olof slits mellan patriarkala krafter, Konungen och Kyrkan. Likt demoner kräver dessa fadersgestalter att Olof ska tala för deras sak och underkasta sig deras respektive lag och moral. Högtidlig idealism förbyts i vardagens pragmatism. Rösterna är starka. För och emot, rätt och fel, vi manipulerar och intrigerar. Kroppen blir ett slagfält, en krigsskådeplats i ett åsiktskrig där en röst knappt hinner tystna innan en ny kombattant höjer sitt svärd. Ett centralt tema i August Strindbergs Mäster Olof är frågan; vem ska få tillgång till predikstolen? Just nu är den min och den självklara platsen för denna mässa är på Strindbergs Intima Teater.

/Anna Azcárate

Mer från Strindbergs Intima

Tickster använder cookies för att se till att du får bästa möjliga upplevelse. Mer information om cookies.